Föreningen Långörasläkten

Om Gerda Ek och hennes Carl

Berättad av Håkan Bergström, Långören

Gerdas berättelse

Opp mä dej däka han lever! Olof hade tagit två steg in i vardagsrummet hos August Jonasson och det utan att knacka på dörren. Han hade skjutit undan träregeln på dörren i svalen och gått rätt in. Det var dumt av honom att berätta det han hade hört för några dagar sedan. Men han visste inte om att flickan hade en käresta ombord på det där olycksaliga fartyget. Allt som hände på havet var ju av intresse på ön. Särskilt när det var fartygsolyckor som inträffade då avhandlades dessa om och om igen. Man spekulerade om vad som var orsaken och hur de skulle kunna ha undvikits.

Naturligtvis, för det var ju detta som var deras liv där ute på ön. Man var lotsar och fiskare. Sjömän fanns i varje stuga. Olof Bergström hade nåtts av meddelandet om hur passagerarfartyget Norge hade förlist med 628 människor i Nordsjön. Året var 1904 och det var sommar. Inte visste han att flickan Gerda hade förälskat sig i en pojke och ännu mindre att han var på väg till Amerika med s/s Norge. Ett passagerarfartyg som tillhörde Scandinavian American Line. Han borde inte ha sagt något, men nu var skadan redan skedd.

Gerda som var det enda barnet till Karolina och August Jonasson hade inte stigit ur sängen på flera dagar. Hon varken åt eller drack. Hon var otröstlig. Olof Bergström som sedan ett år var lotsförman på ön hade hört om olyckan. Han var den som ofta tog initiativ när det gällde saker och ting som var viktiga för öns bästa. Han var den som engagerade sig i politiken och som ofta hade ärende till stan för att uppvakta myndigheterna, när det gällde både det ena och det andra. Ibland räckte det att han åkte till Torhamn där kyrkan låg och därmed de som bestämde på det lokala planet. Han förstod att han hade orsakat problem för fiskarfamiljen i den lilla stugan mitt på ön. Han hade ju bara berättat och de hade ju i alla fall fått reda på det förr eller senare tröstade han sig med, men…

Nu kom det nya besked angående fartygsolyckan. 583 passagerare hade omkommit och dessutom 45 besättningsmän. En av de största fartygskatastroferna som hade inträffat. Så plötsligt kommer en lista på de som överlevt katastrofen. Det var bara några få, Olof studerar uppmärksamt listan. Så plötsligt ser han namnet Carl Ek från Jämjö. Det var ju Gerdas gosse, Olof rusar upp och springer de femtio metrarna bort till Augusts stuga. Opp mä dej däka han lever!

Carl var en av de få som hade blivit räddad. Efter att ha tillbringat sex dagar i en livbåt blev de räddade av en tysk ångbåt som satte iland dem i en skotsk hamn. Efter att ha fått vila och blivit omplåstrad reste han vidare till Liverpool där resan mot Amerika fortsatte. Läs själv Carl Eks berättelse som han skrev när han kom fram till Amerika.

Så småningom kom Carl hem igen och gifte sig med Gerda. De skaffade sig en liten gård i Jämjö där de levde sina liv.

s/s Norge

Carls berättelse

Anteckningar från en tragisk Amerikafärd den 20/6 1904.

Jag kan beskriva lite om min resa till Amerika. Den var just inte så trevlig, men det var i alla fall märkvärdigt.

Det var den 20 juni jag reste från hemmet. Det var livliga tankar man hade om Amerika. Den 20 på aftonen var jag i Malmö, där jag fick stanna till den 22 på middagen. Då fick vi gå på ångfärjan till Köpenhamn, där hade vi trevligt med danskarna hela dagen. På aftonen gick vi ombord på den usle ångaren Norge.

Det var en stilig kreatursbåt, det får man lov att säga, för när vi kom ombord så stuvade de in oss i ett hål där man fick vara en 750 man tillsammans och äta och dricka och sova och tvätta oss, det var ett riktigt svinhus i stället för ett människorum, så vi hade det läckert i den kajutan när en tänker efter.

När vi kom i ordning på våra platser avgick vi från Köpenhamn den 22 och till Kristiania i Norge för att hämta flera emigranter. Vi kom dit den 23 juni på aftonen, så den natten fick vi fira där. Kl 9 på morgonen gick vi därifrån. Vi hade tämligen vackert väder det får jag säga, och vi kom till Kristianshamn samma dag på kvällen. Då vi ätit lite dansk pölsa och lite grovt bröd till nattvard, så gick vi ut i staden ett slag för att se oss om lite. Jag och några kamrater hade lite grann trevligt, sedan återvände vi till fartyget för att vara ombord innan det gick sin väg den 25 på morgonen kl 5 då vi skulle fortsätta vår resa ut på atlanten. Det var härligt väder hela dagen.

Den 26 juni på söndagen var det också vackert väder, den dagen gick med lättja, vi hade sång och musik , vi hade också dans hela dagen, så att den dagen var trevlig, men vi var inte mer än 35 svenskar ibland 750 personer. Det var judar och ryssar och polacker en massa. Vi passerade norra Skottland på söndagsförmiddagen. Så hade då den dagen gått, vi gick till kojs kl 2 på natten.

Dagen därpå den 27 på måndagen var vi i full fart mot England men kursen för oss var nog ganska skral. Kl 11 på förmiddagen inspekterades fartyget av chefen men det var inte någon noggrann inspektion. Vi hade nu som förut inga ledsamheter, utan vi hade spel och dans till kl 10 på kvällen när vi tvingades att sluta upp. Vi kunde då inte ana den olycka som skulle drabba oss dagen därpå, vi kunde inte tro att så få se Skottland som vi fick, men det dröjde ju förståss, för det var många svåra ledsamheter innan dess.

Jag fick för mig på aftonen när jag lade mig, att jag inte skulle taga av mig kläderna, så jag tog endast av mig hatt och rock, vilket var mig till stor hjälp på morgonen, då allt fick gå med hast för då var det ingen glädje längre ombord.

På tisdagen den 28 på morgonen kl 7 när alla låg och sov så fick vi höra en hiskelig stöt i sömnen. Jag som med hast vaknade av stöten sprang häftigt upp ur bädd och tog på hatt och rock. Det första jag fick höra var att fartyget stött på ett grund: Då tänkte jag att det går till botten så fort som möjligt.

Vid det båten stötte på grund gick den fram med sådan fart att den gick tillbaka och stötte på för andra gången, det var tämligen skarpa stötar båda två. Jag skyndade upp på däck för att se om det var fara, när jag hann till relingen såg jag över fartygssidan hur det sjönk med fart. O, vad där var jämmer, det var gräsligt att höra människors skrik, de jämrade sig lite var över sina liv. Båten sjönk så fort så den gick under på 15 min. Det var en ganska hög fart för så många människor att nedstiga till havets djup.

Jag stod en stund och såg mig omkring för att få se någon av mina kamrater men förgäves. De arbetade med båtar för att fira ned dem och rädda sig ur sitt farliga läge men utan möjlighet för största delen.

Nu var det allaredan två båtar som gått till botten av de små. Snart var den stora ångaren under vattnet, nu var alla livbåtarna firade så när som styrbordsbåten, den största som de nu arbetade med att taga ur skråna. Den satt fast som berg, så vi fick hugga och bräcka loss den.

Vattnet i den stora båten kom med sådan fart att de människor som låg underst i fartyget hann inte upp. Trapporna som gick upp till de övre däcken slogs ned av vatten så när de vaknade som låg i understa rummen, så gick vattnet upp över sängarna och de som inte vaknade blev dränkta i sin sömn och fick sova till sin död i grav.

Vi lyckades till slut få upp den båten som var kvar, men det var ett förskräckligt arbete och när vi lyckades få den i sjön så var den nära att gå under för halva båten kom under vattnet därför att båtginorna var inte i så gott skick, så att den ena löpte fortare än den andra. Den som stoppade fick vi hugga av med en yxa och då gick den ändan på båten under vattnet och den andra kvarhöll de så fast att vi knappt kunde få den loss. När vi äntligen fick den så att båten stod på jämn köl , så kastade de sig huvudstupa ned i båten och vattnet , det fick gå som det ville. En del som kom i båten bröt av sig armar och ben.

När vi sedan lyckades med mycken möda att få båten ifrån fartyget i den starka ström som blev ikring, så var det svårt att komma undan med den lilla fullastade båten. Vi lyckades dock med kraftiga årtag att avlägsna oss så långt ifrån att vi var säkra för fara från fartyget. Det började att blåsa med alla krafter när den stora båten gick under, och varade sedan till nästa dags morgon då vi låg ensamma med vår lilla båt på atlanten

Vi låg lite ifrån för att se när fartyget gick under, det var inte mycket nöje. Förändan på båten var redan under vatten medan akterändan var uvanför. När den kom i vattenlinjen så blåste det i ångvisslan en gång sedan exploderade pannorna så att en del människor sprängdes i luften. Det var gräsligt att se, och hela akterändan stod full av folk. Det var svart av människor och ingen hjälp syntes där för dem, utan de fick gå till botten med båten.

Vi som var i livbåtarna kände oss lite säkrare för tillfället, åtminstone först. Vi hade ganska stor fara med att kunna rädda oss från allt folk som ville komma i båtarna. De var nära att sänka oss i våra överfyllda båtar som var halva med vatten för jämnan, så vi fick vara fyra man som länsade hela tiden.

När fartyget hade gått under såg vi rakt inget annat än lik på lik tillsammans med allt det flytande vrakgods som var på däck. Det kunde vara någonting som var så stort att många personer kunde vara däruppepå. Man såg ibland föremål som man inte kunde se annat än människohuvud på, och rätt som det fanns där så var det försvunnet utav de stora sjöarna som vällde fram.

Vi fattade beslut om att ro båten mot böljorna, men det misslyckades för oss därför att det var för stark storm, så att vi drev bakåt och till all olycka var att vi kom ibland lik och vraket som drev med vinden så vi kunde knappast klara oss därur. Vi trodde säkert vi skulle slagits i småbitar av alla hårda stötar vi fick av allt flytande vrak.

Vi var 70 personer i vår båt tillsammans med kvinnor och barn. Så var där i den andra båten 32 personer och i en tredje 17 st. Den fjärde båten kan jag inte beskriva för den kom inte iland samtidigt som oss.

Vi hade nu fått kaptenen ombord i vår båt som ledsagare. Han var nästan utan liv när vi fick honom i båten. Han hade varit med fartyget under vattnet två gånger med den skarpa fart som det hade. När vi fick honom i båten trodde han sig ha legat i vattnet en hel timma.

Sedan vi icke kunde gå fram mot strömmen, så lät vi båten gå hjälplöst för vinden så att vi skulle kunna klara oss ur vrakgodset. De andra båtarna var nu ur sikte för oss tillföljd av dess besättning som inte var så stor.

När nu kaptenen hade kryat på sig liten grann gav han order att det skulle göras en undersökning om den rigg som fanns i båten. Det lyckades oss att finna ett segel och en mast och en spir så att vi kunde tillverka en liten rigg. Vi fick använda förtöjningsändarna och om ett par timmar kunde vi sätta segel och gick framåt med ganska bra fart. Den dagen och natten var det samma starka bris som vid olyckstillfället. Men den andra dagen i vår lilla båt stillnade vädret lite så att vi kunde resonera med varandra och komma litet i ordning. Vi hittade litet båtproviant och käx och vatten så att vi hade litet av det t.o.m. den sjätte dagen att uppehålla livet med. Vi tog det sista på morgonen då.

Senare på aftonen lyckades vi att få räddning efter att med stora mödor ha genomlidit dessa sex dagar.

På tredje dagen hade vi seglare i sikte, men vi lyckades inte få någon hjälp. På femte dagen träffade vi åter igen en stimmbåt men för andra gången var det misslyckad räddning, och det gick tills sjätte dagen kom. Vi hade ganska vackert väder då.

Kl 6 på morgonen blev vi upptagna på en tysk stimmbåt som vi lyckats få i sikte kl 4 på eftermiddagen. Det blev ett jubel för alla när vi såg räddning i närheten. Vi hissade upp en röd filt till räddningssignal som vi band i toppen på vår lilla mast, så att den skulle synas. Vi hade omkring tre timmars tid till Skottlandsöarna när vi blev upptagna på den stora båten. Vi kände oss nu som vi varit på jämn mark. Här ombord på båten fick vi åtnjuta välbehövlig vila.

Dagen därpå måndagen den 4 juli ankrade båten i xxxxxx på xxxx Skottland. Där fick vi komma i vår båt och segla in själva till kajen. När klockan var 11 dagen efter den 5 juli blev vi mottagna med uppassning och fick sjukvård och god vila, vilket vi länge längtat efter. Där stannade vi till den 8, då vi reste till Liverpool och var där till den 12 juli. Resan till Amerika från England gick sedan utan fara.

Carl Ek

Skrivet efter framkomsten till Amerika.

Ett tillägg från Håkan den 8 juli 2009

Berättelsen om Gerda Ek och hennes Carl har en fortsättning som vi kan lägga till så småningom jag behöver fundera lite över formuleringen bara.

Det var så att När Carl kom hem så småningom så beslutade han att åka till Amerika igen. Han bokade en biljett på ett fartyg som hette Titanic men blev sjuk och kom inte med. När han blev frisk bokade han en ny biljett och åkte till Amerika. Kanske ville han tjäna pengar så att han kunde köpa gården därhemma, jag vet inte men han och Gerda hade i alla fall en gård i Jämjö.

Faktauppgifter om s/s Norge

Passagerarfartyget Norge byggdes hos Alex Stephen & Sons Ltd. i Glasgow 1881 för det holländska rederier Engels Line och fick namnet Pieter De Coninck. 27 februari 1889 såldes fartyget till det danska rederiet Thingvalla Liniens och blev omdöpt till Norge. Hon sattes in på linjen Stettin via Köpenhamn, Christiania och Christiansand till New York. År 1900 blev fartyget överfört till D.F.D.S och insatt på linjen Skandinavien-America line och den 21 oktober började hon sin första resa från Köpenhamn.

Passagerarfartyget hade en dräktighet om 3310 brt och kunde ta 750 passagerare. Hon var 105 m lång och 11,6 m bred. Hon hade en motor på 1400 hästkrafter med en toppfart av 10 knop.

S/s Norge förliste den 28 juni 1904 då hon under tjocka körde på den ensamt belägna klippan Rockall väster om Hebriderna. Hon sjönk efter några minuter efter att ha glidit av grundet. Ombord var 727 passagerare och 68 besättningsmän. Katastrofen kostade 582 passagerare och 45 besättningsmän livet. Detta var den största katastrofen i dansk sjöfartshistoria.

Till sidans topp

Om släkten

• Hjalmar Berglund
• Familjeträd
• Släktregister
• Genkedjor
• Arkiv och resurser
• USA-forskning
• Fråga forskarna
• Nostalgi
• Matminnen

Medlemsnålen

Medlemmar kan köpa den här när de betalar sin medlemsavgift. Har du köpt din än?

Om författaren

Håkan (442647-11) Långöragrenen. Född på Långören. Han har sin egen webbplats på adressen www.langoren.se - den är värd ett besök!